Illustration from: http://jpbohannon.com/




IPA President Stefano Bolognini was interviewed on 4 September, 2013 by Filippo La Porta. The interview entitled ' Everything you every wanted to know about psychoanalysis' originally appeared in the online journal: Europa Quotidiano.



........................................................................................................................................................................................................................................................................................................

 
Allt du någonsin velat veta om psykoanalys.

I min intervju med Stefano Bolognini, den förste italienaren att bli vald till president för IPA
(International Psychoanalytical Association ), frågade jag honom allt jag någonsin velat veta, och aldrig tidigare frågat, om psykoanalys.

Människor säger, ”Jag går i psykoanalys…”, men i verkligheten har de bara börjat psykoterapi. Vad är den grundläggande skillnaden mellan dessa två?

Skillnaden är densamma som skillnad mellan två personer som bor tillsammans och två personer som träffas en gång i veckan. I psykoanalysen, förutom ”setting” (soffa istället för stol), bidrar frekvensen till fördjupning av utforskandet och till djupare emotionella band mellan analytikern och patienten. Det är ett ”psykiskt samboskap”.

Psykoanalys är ett kulturfenomen, en kombination av psykologiska teorier om vissa aspekter i människans mentala fungerande, men först och främst är psykoanalys en terapiform. Är det meningsfullt att gå i psykoanalys för att uppleva ett rent intellektuellt äventyr och för att lära?

För trettio år sedan när många intellektuella gick i psykoanalys för att berika sin inre värld snarare än för att hela sig själva genom förändring, upptäckte de att intellektualiserande kan, åtminstone delvis, fungera som försvar. Det händer inte längre idag; analys kräver ekonomiska uppoffringar i högre grad än tidigare och människor ”lurar sig själva” mycket mindre idag och går mer direkt till pudelns kärna det vill säga till lidandet och till behovet.

Psykoanalys syftar till att förstå individens problem, men varför används den ofta och felaktigt för att förstå samhället?

Tillämpning av psykoanalytiska teorier på grupper och samhällen började 1921 när Freud skrev ”Masspsykologi och jaganalys”. Modell för individualpsykologi kan inte tillämpas ordagrant på ett samhälles psykologi i sin helhet. Icke desto mindre kan en viss analogi mellan vissa psykiska och fantasmatiska strukturer i stora grupper och hos individer inte förnekas heller. Observationers kvaliteter beror på vem som gör dem..

I psykoanalys prioriteras det psykiska över moralen. Psykoanalytiker dömer inte. I Italien, så som Flaiano sa, har vi endast en fiende, ”sportkommentator i fotbollsmatcher för att han dömer”. År det möjligen så att det befriar oss från ansvaret?

Sammanblandning mellan gott och ont är strategiskt manipulerad i perversionssamanhang i syfte att desorientera subjektet och få det att förlora sin inre kontakt med dessa fundamentala distinktioner. Den psykoanalytiska tekniken efterlyser ”uppskov” i väntan på patientens associationer. För att kunna öppna sig för utforskandet av sitt inre behöver patienten känna att han är lyssnad på ett opartiskt sätt. Däremot när det handlar om förvirring med rötter i perversionen måste analytikern klargöra dynamiken i detta. Psykoanalysen kräver från patienten att han/hon tar ett medvetet ansvar; till exempel bär patienten inte ”skuld” för sina bortträngda eller medvetna begär om han/hon inte lever ut dem. Men patienten bär ”ansvar” för sina begär och allteftersom han/hon mognar erkänner patienten begärens närvaro och mening. De må önska att ta död på sin fiende (vi råder inte över känslor och fantasier) men utifrån sitt ansvarstagande får de inte döda.
Psykoanalys ger oss spänning i att få ta plats på den centrala scenen. Psykoanalytiker omvandlar vår existens till en övertygande berättelse. Finns det inte en risk att det tillfredsställer människors narcissism?

Ja, men i många fall är det just det som mindre utvecklade delar hos patienten behöver. I de flesta fall handlar det inte om att ”göda” narcissisten utan snarare att ge värde och känsla av självet till människor (eller dessa inre delar) som inte hade en mottaglig härbärgerare under deras utvecklingsperioder. Men jämsides med dem finns det de riktiga narcissisterna och de kommer att få motsatt gensvar då det gäller teknik; teknik som syftar till att få dem att bli medvetna om sin hållning för att transformera den.

Jag har aldrig gått i psykoanalys för att jag är misstänksam mot den ojämlika relationen med analytiker som ”naturligtvis” tenderar till att missbruka sin makt.

Relationen är inte jämlik och den kan inte och bör inte vara det för att analytiker har grundläggande funktionellt ansvar i arbetet med patienten. Däremot på det mänskliga planet finns det en absolut jämlikhet mellan de två, båda är människor och måste förhålla sig till varandra som människor.

Det som händer, på ett planerat sätt, under den psykoanalytiska processen skedde under århundraden och `skapades med lekfullt spontanitet grundad i hängivenhet och kärlek´ (Adorno) utan behov av det konstlade i psykoanalytiska sessioner och utan deras liturgi. Var mänskligheten innan Freud verkligen i så mycket sämre tillstånd?

Psykoanalys när den utförs som den bör utföras är ett mer fokuserat och ett mer medvetet sätt att förmedla till individen det han/hon behöver för att växa. Det finns många människor som vet hur man relaterar till andra på djupet och med empati som är naturliga värdefulla gåvor.
Men psykoanalytisk empati är tekniskt sett helt annan sak för att den har helt annorlunda teknisk komplexitet. Denna teknik kan till exempel innebära att psykoanalytiker är lyhörd för patientens olika aspekter som kan vara i strid med varandra så som kärlek och hat upplevda på samma gång till en och samma person…

Finns det andra sätt, förutom psykoanalys, för att hantera lidande, såsom dans ( som psykoanalytiker Elvio Fachinelli sa mig en gång) ?

Ja, det finns många andra sätt, som varierar från fall till fall som verkligen kan hjälpa. Men de ger en annorlunda och mer lokaliserad effekt och ibland endast en ytlig sådan.
Dessa aktiviteter kan vara användbara men de är sällan verkligen strukturellt och varaktigt omskapande.

För vissa terapeuter idag har det omedvetna närapå upplösts; människor borttränger inte eller raderar bort längre ( Överjaget förbjuder oss inget utan tvärtom uppmuntrar oss att skämma bort oss för att det ökar konsumtionsbeteende). Så vårt problem är inte att frigöra oss utan snarare att stärka det allt skörare jaget.

Ja, det är sant. Men inte i den meningen att det omedvetna inte existerar längre utan i den meningen att det är mindre bortträngt medan det centrala jaget är svagare, mer fragmenterat och förvirrat. Tidigare behövde människor bli av med det förtryckande överjaget medan idag behöver de återintegrera, hitta tillförlitliga ”objekt” (människor och relationer) och kunna bygga förhållanden med sunt förnuft och stabilitet. Den moderna människan är ofta arrogant, förvirrad och uppriktigt sagt mycket mer behövande än du tror.

Översättning: Ewa Raj